Ja, det var en kväll i november som jag började illustrera. Huset var tyst och tomt och jag var den enda som var vaken. Jag hade varit på Kreatima och köpt dyra pennor, fördelen med att vara vuxen ändå. Jag satt som vanligt framför tv’n med någon serie jag redan sett och började med darrande hand.
För mig var det nästan som att hoppa från tians trampolin eller nåt. Något jag aaaaldrig gör av den enkla anledningen att jag är helt övertygad om att jag skulle dö. Men känslan, ni vet när man står där på kanten och tittar ned och tänker “shit, tänk om jag faktiskt skulle hoppa ändå”. Ja, om du är en sån som hoppar fattar jag att det är en märklig jämförelse, men för en sån som jag så pirrar det i magen bara vid tanken.
Jag bestämde mig för att bara göra och inte bedöma något av de första fem sakerna jag gjorde. Kikade mycket på andra som använde samma material och försökte lära mig av de bästa. Men ändå med min egen känsla för färg. Och plötsligt så hade jag ritat ett helt block fullt av blommor och blad. Ja, inte den natten förstås, utan samlat på många nätter.
Det blir ju såklart i längden en aning komplicerat att bara jobba på nätterna, särskilt med ett annat heltidsjobb som kräver mer än heltid, och en ganska intensiv 2-åring. Men det var så jag började och det blev en fin stund för mig att få göra något bara för mig.
Ganska snabbt fick jag beställningar och det blir ett annat inlägg…
